Föreningen JA! // The YES! Association

Föreningen JA! har initierats av konstnärerna Line S Karlström, Johanna Gustafsson, Malin Arnell och Fia-Stina Sandlund.  

I februari 2005 sammanfördes vi fyra av konstvetaren Eva Hallin, för ett samtal om ”feministiska motståndsstrategier” inför producerandet av utställningen Konstfeminisms katalog. Med det mötet som utgångspunkt och genom våra följande samtal började vi kollektivt reflektera över utställningens ramar.

Vi var eniga om att utställningen Konstfeminism (som då vi blev inbjudna hette Feministisk konst) var ett viktigt och värdefullt men också mycket känsligt initiativ. Mycket stod på spel.

Vi var kritiska till många saker i utställningsarbetet. Inledningsvis var vi rädda för att den gömda agendan egentligen var att Liljevalchs konsthall och Dunkers Kulturhus behövde putsa upp sitt dåliga rykte i fråga om könsrepresentation i utställningsverksamheten och vid inköp. Att de deltagande konstnärerna knappt skulle få något betalt var inte heller ett gott tecken. Många samtida konstnärer som arbetar processinriktat och performativt visades på utställningen - med ett undantag - endast genom dokumentation. Det fanns alltså ingen budget för en samtida feministisk konstnärlig praktik.
Listan på deltagande konstnärer har från början inte heller innehållit utställare med annan etnisk bakgrund än ”svensk”. Utställningsgruppen talar om queer, men inte någonstans tar curatorerna hänsyn till det intersektionella perspektivet som enligt oss är det analytiska verktyg som bäst kan öka förståelsen av maktstrukturer och hierarkier.

Vi såg upplägget att klämma ihop ca 120 av Sveriges mest tongivande konstnärer, och kategorisera deras arbeten under olika teman som förminskande. Verk som haft en politisk sprängkraft riskerade att bli annekterade varumärken som skulle sprida sin glans över etablissemanget. Vi upplevde att utställningen Konstfeminism genom sitt fokus på 70-talet riskerade att bli en ofarlig utställning, en utställning som pekade bakåt. Vi delade en önskan om att vara de konstnärer som pekar framåt och vi ville att dagens feministiska diskussion skulle finnas närvarande i utställningen. I ljuset av våra modiga, starka och fantastiska föregångare och med stöd av alla briljanta feministiska aktörer inom den samtida konsten bestämde vi att det var dags för Sveriges statliga konstinstitutioner att äntligen fixa det där med en verkligt jämställd och jämlik verksamhet.

Var institutionerna bakom utställningen Konstfeminism (och andra konstinstitutioner som i teorin säger sig vara för jämlikhet) beredda att praktisera? Var de redo för en juridisk överenskommelse – att ta ansvar för sin uttalade vilja till ökad jämlikhet – och skriva under ett bindande avtal?

That's the story. Och resten är historia som man brukar säga.